Om du lämnade mig nu

Från generationen ovan min har jag ofta fått höra övertygade statements på temat

"De människor som du träffar under studenttiden, kommer att vara dina vänner för livet."

Nu kommer det här inlägget kanske att låta sorgligare än vad jag egentligen känner mig men som student är man aldrig lika ensam som i tentaperioder - därav tankegångarna.

Under högstadietiden stod ett fåtal människor mig mycket nära - Matilda, Sara och sedermera även Philip, Adam, Viktor & Jesper. Jag trodde att de var sådana personer som skulle känna mig utan och innan fram till ålderdomen. När gymnasiet sedan började, gled nästan alla av dem obönhörligt längre bort. Numera vågar jag knappt ringa någon av dem, kanske för att inte förstöra det glorifierade minnet av våra upplevelser.

Första året på gymnasiet lärde jag känna några som skulle bli som systrar för mig - Johanna & Sara (ytterligare en).  Jag spenderade i princip varje vaken timme med dem fram tills sommarlovet, då de båda bestämde sig för att byta skola. Bye, bye, baby. Johanna har fastnat i Klippan, fysiskt ganska nära men mentalt tusentals mil bort. Sara bor permanent i Sthlm, med följden att vi hinner träffas kanske två gånger om året.

I slutet på gymnasiet fann jag mig sedan omgiven av människor som återigen kände igen min varje ryckning i ögonbrynen. Den här gången var de ganska många men framför allt Pia, Lovisa, &  AG kunde jag räkna som vattentäta stöd. Under vårterminen blev de ovärderliga för mig, av olika anledningar. Så kom den fantastiska studenten, en riktig berg- och dalbana. Pia flydde till England för ett år (därefter Gbg), Lovisa försvann in i arbetsmonotonin och jag sökte lyckan i Lund. Så småningom bosatte sig lyckligtvis även AG här.

Nu när jag i ett och ett halvt år har befunnit mig i den saliga röra som kallas studentlivet, är det lätt att bli nostalgisk. Jag lyckades trots allt ganska snabbt känna mig gränslöst avslappnad med vissa kursare, framför allt Sabine. Jag vet inte vad det beror på men jag saknade helt enkelt murar i hennes sällskap. I slutet på september lämnade hon dock Juridicum och tyvärr är det tveklöst så att vi träffas alldeles för sällan numera.

Så. Nu står jag här igen. Det är kanske inte så konstigt att det har blivit allt svårare att inte hålla någon på avstånd, att inte slå sönder de där murarna. Tyvärr har jag ju bara mig själv att skylla. Det är alltid lättare att komma över saker om man kan utse någon annan till syndabock ^^ Nu är det inte så att jag helt saknar långvariga vänner, jag är till exempel väldigt tacksam över att fortfarande känna Ida.  Som ni kanske vet har självklart även jag mina avskalade guldstunder men de är alldeles för få. Jag ska försöka ta mig i kragen nu, öppna upp, släppa in. Inga löften men jag ska åtminstone lägga ner garden. För nu tänker jag skaffa mig vänner för livet.

- och fan ta er, om ni lämnar mig sedan

Jag antar det finns nån du skulle ringa,

om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre, som en fjäder i hatten

det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten

men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,

ingen känner mig så väl som du

Jag skulle fastna i min ensamhet igen,

om du lämnade mig nu