My London bridge wanna go down

Trots över tre månaders längtan, var London faktiskt över förväntan.

Reserapport (hoppa över om du är sjukt ointresserad):

Torsdagen blev något förskjuten på grund av diverse förseningar och därför hann vi endast med en riktig god middag i området närliggande Kyffet. Om det finns ett enda ställe i världen som jag skulle avråda någon från att bo på så är det nämnda vandrarhem. Nästan komiskt sunkigt men åtminstone inget local wildlife i form av råttfällor med innehåll.

Fredagen var, efter en välgörande Starbucks-frukost, en enda lång orgie i shoppingrusning. Passade mig perfekt att hinna med allt på en dag så att jag slapp efterångesten över att inte ha köpt något. Det blev Oxford Street i timmar (TopShop är guld värt), Harrods (verkligen out of budgett), Agent Provocateur (stooor besvikelse), Camden Market (hej, mig själv för alldeles för många år sedan), Covent Garden (ännu en finfin middag), tunnelbaneåkning fram och tillbaka samt en hel del öl.

Lördagen inleddes med en sovmorgon & en fantastisk frukost på Crème de la Crème. Därefter bar det av på turistande. Vi hoppade på en Hop on, Hop off-buss som tog oss runt till ställen våra stackars fötter aldrig hade klarat av att ta sig till. Efter en solig promenad runt Tower of London, blev det ett lagom (?) givande besök på Tate Modern. Därefter en försenad middag i solnedgången vid Themsen. En riktigt härlig dag som avslutades på ännu en pub med ännu mer öl. Lyckades på vägen hem slå till på ett ganska bra substitut för Agent Provocateur-misslyckandet.

Söndagen var nog den allra finaste. Vi steg upp tidigt för att kunna njuta till fullo av den sista dagen i det förlovade landet. Frukost på lördagens ställe och därefter bar det iväg mot Buckingham Palace, som vi inte hann besöka under dagen innan. Vi hamnade sedan längst bak i en härlig parad, bestående av brittiska soldater klädda i gamla tiders kläder. Svårt att bli klok på vad de egentligen sysslade med men himla charmigt! Det blev sedan en sagolikt fin promenad i Hyde Park, som tycktes oändlig (både parken & den varma solskenspromenaden). Lösspringande hundar, varierande bra inlines-åkare, överlyckliga småbarn & en gosig pojkvän vid sin sida kan göra vem som helst salig. På kvällen bar det av mot Kastrup och den råkalla verkligheten igen. Den är nog inte så illa, den heller :)

Nu sitter jag här i tystnaden och längtar tills nästa resa. Inte lätt att koncentrera sig på minoritetsskydd i ABL nu men det är det väl knappast för någon av mina kära kursare. Så.. När är det helg igen?

So if you wanna be with me,

with these things there's no telling

we just have to wait and see

But I'd rather be working for a paycheck

then waiting to win the lottery

Jag tror att jag nu har bestämt mig för att jag vill kämpa för lönen, istället för att hoppas på lotterivinsten. Det är väl, minst sagt, på tiden. Vad skulle ni välja - Lönen eller Lotteriet?

Nu ska jag visst starta ett aktiebolag..

Antar att den nya terminens första dag kräver ett inlägg. 

Det tycks som om alla inlägg på den här bloggen rör nystarter. Kanske lite tragiskt att jag ska behöva så många för att fortsätta att fungera. Eller kanske tycker jag bara lite synd om mig själv eftersom jag nyss, dessvärre med blandad framgång, försökt påbörja plöjandet av den nya kurslitteraturen. Det är väl ganska rimligt att det är tungt, då första riktiga föreläsningen sker imorgon men hinner inte plugga mer under resten av veckan & hoppades därför tjäna in något sorts försprång. Oh, well, det får vara.

Det kändes som om det var bara nyligen jag satt på min förra terminsintroduktion, omgiven av diverse håglösa studenter. En välbefolkad - och högljudd - fika räddade visst dagen ändå. För mig personligen underlättade det inte, märkligt nog, att även agera (igen och igen och igen) som om ingenting hade hänt. Jag lider av en liten tidsbrist men mest av en bristande motståndskraft. Det finns förmodligen något avslöjande i blicken men få som skulle bemöda sig om att tyda det.

Födelsedagsbrunch hos Gabi i lördags & middag på Grand Hotel igår - finfint.

Tankarna rör sig annars mycket kring London. Det blir ett litet under om jag på torsdag morgon kommer ihåg saker som Passet, Punden och Packningen. Idag har jag lite disk & städning kvar samt en hel del samtal till alla helgens kattvakter :) Tisdag och onsdag blir fyllda av vistelser på Juridicum & AstraZeneca, med en kvällspremiär av ett troligtvis oinspirerande styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. Kan tänka mig att resfebern kickar igång ungefär samtidigt!

Efter London hoppas jag på att det blir ett Spanien-beslut, vore oerhört härligt att kunna se fram emot under våren! Jag har en obeskrivlig lust att spendera pengar nu så det är nog alldeles lagom att boka en resa :)

Nä hörni, nu måste jag faktiskt leta upp mitt pass - fick plötslig panik! 

So long, sweethearts

SWING DIN HAMMER

Oooooh, ledig idag. Det gillas.

Tentafesten var fantastiskt rolig, jag trivdes verkligen hela kvällen/natten. Faktiskt ganska ovanligt när det gäller mig. Om det inte hade varit jobb dagen efter, hade jag nog helt enkelt suttit kvar i det där härliga köket med de där härliga människorna och bara trivts. Tack alla ni som var med under kvällen - det var helt er förtjänst. Ni gjorde mig lycklig & förvånad. Det gillas också, vet ni.

Kan visserligen inte rekommendera att slockna vid fyra-halv fem, bara för att höra den elaka väckarklockan tre timmar senare. Återfick inte riktigt medvetandet förrän imorse. Kan inte heller rekommendera att bli bestulen på sin digitalkamera en vecka innan man ska iväg på en resa men men.. You win some, you lose some - och jag vann ganska mycket under kvällen.

-borde jag inte ha mer motståndskraft vid det här laget?-

Störtskönt att slippa vara ensam i lägenheten nu, det blir en finfin helg.

Strax blir det en promenad in till stan & byta ut den gamla kurslitteraturen mot ny - fräsch - exalterande juridikläsning. Känns ändå fint att påbörja en ny termin. Ännu en nystart. Trodde att det skulle kännas som om ekorrhjulet bara fortsatte att snurra men än så länge är det all good. Kan bero på alla sockersöta ekorrar i min omgivning. Ikväll blir det bio och imorgon en god födelsedagsbrunch hos Skabbi. Kan det bli bättre? Don't think so.

Freaking Clipart har ingen guldstjärna som jag kan infoga här så om alla istället samtidigt visualiserar en stor, plastig guldstjärna framför sig så går den till Andreas för att han lyckades knäcka den oerhört svåra nöten i mitt förra inlägg. Brown eyes, I hold you near ska det vara och raden finns i en låt av just death cab for cutie. Varför folk sedan gissade på Winnerbäck-texten går mig helt över huvudet, eftersom frågan endast gällde förra inläggets rubrik :) men ni kan få gissa idag igen!

Arrivederci, Milano, ta hand om er

paradise, I hold you near

Trots allt varit en ganska bra helg, so far. Beror nog mycket på att jag vägrade sitta inne igår igen utan istället tog mig ut på stan en lång sväng. Vid den berömda Spyken-korsningen (nämligen omnämnd redan 2ggr i världens bästa blogg) sprack leendet ofrånkomligen upp & sen satt det, fånigt nog, kvar hela dagen. Jag älskar Lund. I Helsingborg kände jag mig aldrig så avslappnad & välkommen som här, trots att jag nu har bott i städerna lika länge (10 år var). Det kan knappast vara möjligt att skriva indie-deppiga texter om sin hemstad om man bor i fantastiska, virvlande, upplyftande Lund.

Gjorde sista ex-tentan idag, gick knappast bättre än tidigare & kom nog fortfarande inte upp på AB-nivå. Känns mindre betydelsefullt, så att säga. Jag vill mest att allt ska vara överstökat så att mitt liv kan återta sin forna glans. Med början på onsdag kväll, som tveklöst kommer att bli one for the books. Torsdagen kommer inte att bli så illa, den heller :) Efter en förhoppningsvis händelserik helg väntar något ännu mer spännande - packning inför LONDON-RESAN!! Aaaaaaaah!

Upptäckte förresten att låttexten som jag refererar till i min rubrik inte alls går så. Guldstjärna till den som kommer på vad där egentligen ska stå. Nu passar min version mycket bättre in på inlägget så jag låter envist den förevigas i cyberspace. Ungefär som när jag var mindre och trodde att "Summer of '69" inleddes med orden: I got my first real sex dream..

Här blir det tyvärr ingen guldstjärna för den som kan rätt text, eftersom resten av världen förmodligen INTE hörde fel pinsamt många ggr om.

Då jag förmodligen inte kommer att bli mer lärd framöver, lockar ett litet besök på Michael Hansen imorgon en hel del. Jag kan muta er med medtagen fika, om det behövs :) it would, most definitely, make my day.

Summa summarum - vi går mot ljusare tider, honeys

Om du lämnade mig nu

Från generationen ovan min har jag ofta fått höra övertygade statements på temat

"De människor som du träffar under studenttiden, kommer att vara dina vänner för livet."

Nu kommer det här inlägget kanske att låta sorgligare än vad jag egentligen känner mig men som student är man aldrig lika ensam som i tentaperioder - därav tankegångarna.

Under högstadietiden stod ett fåtal människor mig mycket nära - Matilda, Sara och sedermera även Philip, Adam, Viktor & Jesper. Jag trodde att de var sådana personer som skulle känna mig utan och innan fram till ålderdomen. När gymnasiet sedan började, gled nästan alla av dem obönhörligt längre bort. Numera vågar jag knappt ringa någon av dem, kanske för att inte förstöra det glorifierade minnet av våra upplevelser.

Första året på gymnasiet lärde jag känna några som skulle bli som systrar för mig - Johanna & Sara (ytterligare en).  Jag spenderade i princip varje vaken timme med dem fram tills sommarlovet, då de båda bestämde sig för att byta skola. Bye, bye, baby. Johanna har fastnat i Klippan, fysiskt ganska nära men mentalt tusentals mil bort. Sara bor permanent i Sthlm, med följden att vi hinner träffas kanske två gånger om året.

I slutet på gymnasiet fann jag mig sedan omgiven av människor som återigen kände igen min varje ryckning i ögonbrynen. Den här gången var de ganska många men framför allt Pia, Lovisa, &  AG kunde jag räkna som vattentäta stöd. Under vårterminen blev de ovärderliga för mig, av olika anledningar. Så kom den fantastiska studenten, en riktig berg- och dalbana. Pia flydde till England för ett år (därefter Gbg), Lovisa försvann in i arbetsmonotonin och jag sökte lyckan i Lund. Så småningom bosatte sig lyckligtvis även AG här.

Nu när jag i ett och ett halvt år har befunnit mig i den saliga röra som kallas studentlivet, är det lätt att bli nostalgisk. Jag lyckades trots allt ganska snabbt känna mig gränslöst avslappnad med vissa kursare, framför allt Sabine. Jag vet inte vad det beror på men jag saknade helt enkelt murar i hennes sällskap. I slutet på september lämnade hon dock Juridicum och tyvärr är det tveklöst så att vi träffas alldeles för sällan numera.

Så. Nu står jag här igen. Det är kanske inte så konstigt att det har blivit allt svårare att inte hålla någon på avstånd, att inte slå sönder de där murarna. Tyvärr har jag ju bara mig själv att skylla. Det är alltid lättare att komma över saker om man kan utse någon annan till syndabock ^^ Nu är det inte så att jag helt saknar långvariga vänner, jag är till exempel väldigt tacksam över att fortfarande känna Ida.  Som ni kanske vet har självklart även jag mina avskalade guldstunder men de är alldeles för få. Jag ska försöka ta mig i kragen nu, öppna upp, släppa in. Inga löften men jag ska åtminstone lägga ner garden. För nu tänker jag skaffa mig vänner för livet.

- och fan ta er, om ni lämnar mig sedan

Jag antar det finns nån du skulle ringa,

om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre, som en fjäder i hatten

det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten

men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,

ingen känner mig så väl som du

Jag skulle fastna i min ensamhet igen,

om du lämnade mig nu

the sun is beating on my neck

Det är när man får uppleva sådant som det senaste dygnet som man tackar alla högre makter, men framför allt varandra, för att man inte har givit upp - och för att planen är att aldrig ge upp heller. Jag är oerhört tacksam, fortfarande, för att du finns i mitt liv, fortfarande.

Annars var Lund en otroligt komisk syn under gårdagen. Själv gled jag fram på isen hela vägen från mig in till stationen. Hade det inte varit för den där underbart välplacerade lyktstolpen i Spyken-korsningen så hade jag inte kunnat stanna. Som en liten Mr Bean-film.

Nu sitter jag här, efter en härlig helg, och ska ta itu med mitt liv igen. Jag förstår inte hur det ska gå till. Jag är outsägligt trött på hyresvärdars klagomål, ungjävlars giriga arvsrättsbehov, kärlekskranka migrerande arbetslösa och arbetsgivare som sända från helvetet.

Jag vill trycka på fast forward-knappen ungefär fram till nästa skratt, till nästa fest, till nästa kram, till nästa vad-som-helst-utom-lagboken-som-enda-sällskap. Den suger livet ur mig.

Jag undrar vad mina gamla barndomsvänner sysslar med just nu. Jag har inte pratat med dem på flera år och det enda som egentligen gör att jag kan tänka på dem som vänner är minnena av dem. Det spelar kanske egentligen inte så stor roll att vännerna från förr blir allt färre - att de tveklöst går att räkna på ena handen. Människor flyter obevekligt in och ut ur ens liv.

men ibland saknar jag er så att det gör ont

Framåt, uppåt

Just nu känner jag mig ovanligt nöjd med mig själv.

Då gårdagen i princip spenderades helt fel - dvs. med allt annat än pluggande - kände jag den välbekanta tentaångesten smyga sig på. Det blev knappast bättre av att jag vid midnatt med ett ryck kom på att det var onsdag, a.k.a. jobbdag, dagen efter! Det var dock tomt & tyst på jobbet så jag kunde gå redan efter fyra timmar. Kan berätta att större delen av den tiden spenderades med att beundra det mjuka snöfallet utanför mitt kontorsfönster, underbart!!!

Efter att ha fyllt på matförråden inför den stundande tvåveckorsinlåsningen, återvände jag till hemmet & har nyss lyckats med första frågan i tentahäftet. Ja, ni läste rätt - idag påbörjades mitt pluggande & jag är redan nöjd. Baah, har man kanske slutligen blivit luttrad av stressen? Eller är det bara lat? Either way, I'm pleased.

Nog snackat om juridikgrejer, jag saknar något att brinna för och juridiken går inte ens att tända på med bensin. Den gångna hösten har verkligen inte varit lika fin som den borde ha varit. Nu tror (hoppas) jag på att det är en islossning som jag har börjat känna av. Det vore så vansinnigt skönt i så fall.

Våren var så sprakande och sommaren så befriande att jag väntade mig stordåd av hösten men det blev mest platt fall. Det fanns några ljuspunkter men det räckte inte riktigt för att ta mig upp på samma höjder som tidigare. Nu är det i alla fall dags. Nyårsafton var en strålande inledning och nu kan det bara fortsätta i samma spår. Framåt, uppåt, vänner.

Nystart

Årets första dag och vad kan vara mer symboliskt än att starta en ny blogg?

Att återuppta ett sorts prostituerande av mina tankar är något som ändå fyller mig med blandade känslor. Det tar sällan lång tid innan jag börjar att censurera mig själv för att skona mina läsare och då förlorar skrivandet snabbt sin mening. Hur det än kommer att gå med den saken, är min abstinens efter att uttrycka mig alltför stor nu för att motstå en blogg.

Så - nyårslöfte:

Skriva mer, träna mer, umgås mer.

Njuta mer.

Same procedure as last year, alltså.

Enjoy and wish me luck, sugarpies!